Jag tycker synd om...
... föräldrar som på riktigt verkar tro att man inte KAN uppfostra sina barn! Jag har sjukt ont av ungar som skriker i affärer eller ute bland folk! Har haft det sen jag själv var barn! Jag har aldrig skrikit i en affär för att jag inte fått något. En gång blev jag ledsen däremot för att jag inte fick en stor isbjörn på IKEA, tårarna rann och självklart var mamma dum ett par minuter för att hon inte ville köpa den! Mamma förklarade lungt att om jag sparar min veckopeng så kan vi åka dit och köpa den när jag har tillräckligt med pengar (299 kr) Sagt och gjort! Jag sparade mina 25 kr i veckan och efter 12 långa veckor fick jag äntligen köpa den och var helt överlycklig. Tror kanske mamma och pappa sponsrade med sista hundringen så det var väl 8 veckor kanske är inte helt säker. Men detta är oxå enda gången jag varit ledsen för något i en affär!
Så att folk därute inte verkar tro att man kan få sina barn att inte skrika och gnälla är ju lite sorgligt! Lathet kanske? Visst nu VET jag inte att Kasper inte blir gnällig men det känns väldigt otroligt med tanke på både min och sambons uppväxt! Att inte överösa ungen med matriella ting är väl en förutsättning för att ungen inte ska få att habegär! Att man ibland får jobba sig till något man verkligen vill ha är heller inte fel TROTS att det är barn!
Jag har en VÄLDIGT tydlig bild av hur jag vill uppfostra mina barn och hur jag vill forma dem! Vilket jag också tror är en bra förutsättning för att LYCKAS med uppfostran!
Men när folk uttalar sig om att jag är en dålig mamma (eller blivande) för att jag ogillar (och ibland säger skitungar) andras ouppfostrade barn (skulle troligtvis kalla min egen för skitunge med om han skulle betett sig illa, kanske dock inte säga till honom att han var det men säkert svära över det) Så måste det vara ett bevis för eget misslyckande för att man själv inte kunnat uppfostra sina barn till att vara lugna ute bland folk. För det finns inget värre än ungar som skriker och gnäller!
Och ja, jag kan vara en riktig subba ibland men det har INTE med att göra hurvida mina föräldrar uppfostrat mig utan snarare om hur jag lärde mig uttrycka mig under tonåren! Och vet ni?! JAG GILLAR ATT VARA EN BITCH!
Så att folk därute inte verkar tro att man kan få sina barn att inte skrika och gnälla är ju lite sorgligt! Lathet kanske? Visst nu VET jag inte att Kasper inte blir gnällig men det känns väldigt otroligt med tanke på både min och sambons uppväxt! Att inte överösa ungen med matriella ting är väl en förutsättning för att ungen inte ska få att habegär! Att man ibland får jobba sig till något man verkligen vill ha är heller inte fel TROTS att det är barn!
Jag har en VÄLDIGT tydlig bild av hur jag vill uppfostra mina barn och hur jag vill forma dem! Vilket jag också tror är en bra förutsättning för att LYCKAS med uppfostran!
Men när folk uttalar sig om att jag är en dålig mamma (eller blivande) för att jag ogillar (och ibland säger skitungar) andras ouppfostrade barn (skulle troligtvis kalla min egen för skitunge med om han skulle betett sig illa, kanske dock inte säga till honom att han var det men säkert svära över det) Så måste det vara ett bevis för eget misslyckande för att man själv inte kunnat uppfostra sina barn till att vara lugna ute bland folk. För det finns inget värre än ungar som skriker och gnäller!
Och ja, jag kan vara en riktig subba ibland men det har INTE med att göra hurvida mina föräldrar uppfostrat mig utan snarare om hur jag lärde mig uttrycka mig under tonåren! Och vet ni?! JAG GILLAR ATT VARA EN BITCH!
Kommentarer
Postat av: sys
Kan inte annat än att hålla med dig om att barn som skriker i affärer är extremt irriterande. Av exakt den anledningen som jag inte anser att barn har i affären att göra.
Men att tro att man kan uppfostra ett barn att inte uttrycka sina känslor? Njae... Vanja var väldigt "snäll" fram till för något halvår sedan. Då kom fyraårstrotsen... Men nu är jag av teorin att jag handlar när hon inte är hemma. Skulle aldrig få för mig tanken att frivilligt ta med mig henne för att storhandla. Handla mjölk - fine - men där går gränsen.
Ett uttryck som du måste lära dig är:
"Mitt barn - andras ungar"
Oavsett vad man säger, så är det så...
Trackback
